1 år<3

Ett helt år med världens bästa kille. Killen som alltid kan få mig att le, även om jag är ledsen.
Killen som alltid får mig att må bra, killen som alltid får mitt hjärta att dunka dubbelt så snabbare, det är min kille det.

Jag kan verkligen inte beskriva hur mycket jag älskar denna kille. Jag kommer ihåg allt jag gjort med honom. Jag kommer ihåg den exakta sekunden då det slog mig att jag verkligen gillade honom. Och de känslorna har bara blivit starkare, och starkare. Känslorna har alltid funnits där, varje dag, varje sekund. Han är den jag tänker på när jag vaknar, innan jag somnar, hela tiden. Kan verkligen inte förstå hur en person kan ha en så stor och betydelsefull plats i ens hjärta. Men han har hela mitt hjärta den killen, för att han är precis den han är. Finns inget jag vill ändra på honom, han är perfekt för mig.♥

Mina känslor för dig Adrian är obeskrivliga. Att säga "jag älskar dig" till dig betyder exakt vad dom orden står för. Jag menar varenda ord. 
Jag älskar att få se dig le, jag älskar att få se dig skratta, jag älskar att få se dig, jag älskar att få älska dig.
Kan leva på den känslan.
Finns så mycket jag kan skriva om dig, till dig men jag kan också beskriva mina känslor för dig med tre vackra ord:

Jag älskar dig.


Världens vackraste människa, min mamma.

Idag är det Mors dag. Mammas dag. Alla mammors dag. Egentligen borde min mamma få ha en egen dag. En dag (förutom sin födelsedag) som kretsar runt henne. För även om min mamma är den personen som jag alltid har i mina tankar, så är det lätt att jag glömmer bort att säga det till henne. För att hon är min mamma, hon är i min vardag, i mina rutiner. Så kanske att Mors-dag är till för just detta, att säga allt det en mamma behöver höra. Det är inte en dag som butiker ska tjäna pengar på, tycker jag. För mig är denna dag till för att säga det man alltid känner, men aldrig säger. 
Min mamma, henne kan man beskriva på så otroligt många sätt. På både gott och ont, haha. Men det kan man väl med alla människor, alla har vi dåliga sidor. Men det finns en sida av min mamma som jag aldrig sett i någon annan. Hennes styrka. 
En styrka som inte många människor har. Så mycket som hon har fått gå igenom, så mycket skit hon har fått tagit, under alla dessa år. Och ändå står hon här idag. Visst har det varit jobbiga dagar men andra människor i samma situation hade kanske givit upp för länge sedan. Men även om min mamma brutit ihop och velat ge upp, så har hon alltid tagit sig upp igen. För hon kan det, och hon vill det. Jag vet att hon klarar sig igenom allt. Exakt allt. Den styrkan som hon har, har inte ens jag. Och hon brukar säga att jag är stark... När det i själva verket är jag som försöker bli som hon. Därför är min mamma inte bara min mamma, utan även min största förebild. Och det har hon alltid varit. För styrka är det man behöver i livet för att ta sig igenom saker och ting. Pengar i mängder hjälper dig inte. Styrka hjälper dig. Och min mamma har styrka, i mängder. Hon är lyckligt lottad.

Det finns många nära och kära i mitt liv som jag håller om hjärtat. Men min mamma hon sitter inte bara nära mitt hjärta, utan närmast, och hon är en öm punkt. Jag vill inte se henne sårad, jag vill se henne glad. Jag vill ge henne allt som får henne att le. Jag vill ha henne här, så att hon kan ge mig tips, råd, trösta mig, få mig att skratta, skälla på mig, osv,osv. Allt det där, är vad vad jag vill ha min mamma till. Jag behöver inga presenter eller pengar, jag behöver hennes kärlek. Och den har jag, alltid. Det vet jag. Och kära mamma, även om jag inte säger det ofta så ska du veta att du är den enda människan, på hela jordklotet, som jag ALDRIG skulle klara av att leva utan. Bara tanken får mig att känna mig tom. DU är min mamma och jag kommer ALLTID älska dig. Vad som än händer. 
Och även om jag aldrig säger det så ska du veta att jag är stolt över dig. Jag kanske inte alltid är världens bästa dotter men du får aldrig glömma bort hur duktig du är. Var stolt över dig själv. Se vad DU förtjänar, låt inte folk trycka ner dig, du förtjänar det bästa, det har du alltig gjort. 

Finns inga ord, bilder, texter, låtar, dikter, böcker eller saker som kan beskriva exakt hur mycket jag älskar min mamma. Den kärleken är obeskrivlig. Min mamma är den finnaste som finns, hennes leénde, hennes ögon, hennes skratt, hennes löjliga danser, ja allt med min mamma är vackert. Glöm aldrig bort det Mamma.
Jag älskar dig.♥

'

love is beautiful

Asså jag förstår verkligen inte. För en vecka sedan, ja, då var jag jävligt arg och besviken på dig. Det kan jag erkänna och det är väl ingen nyhet. Men  nu sitter jag här och ler. Ler som bara den. På grund av vad? Att bara få chatta med dig! Haha jag inser nu hur löjligt det låter men sanningen är den att jag sitter och ler. Bara tanken av dig får mig att le. Jag klagar inte, verkligen inte. Jag förstår bara inte hur du gör det... Haha min älskling, min finaste, min Adrian♥
Gud vad jag älskar dig.



"Att vara stark är inte att sätta på ett fejk-leénde och gå till skolan även om man är ledsen, att vara stark är att våga visa sina känslor utan att bry sig om vad andra tycker"

Som ni säkert förstått så mår inte jag som bäst just nu. På grund av många olika anledningar, men det är dock ingenting jag tänker ta upp här i bloggen. Jag kände att jag måste förklara en sak bara.
Människor kanske ofta ser mig som en person som öppet visar känslor och ofta är lite ledsen, eller mycket ledsen. Och det kanske finns en del sanning i det. Men också en anledning. Jag är inte rädd för att visa mig ledsen hos kompisar, i skolan, på stan eller vart det nu kan vara. Jag är inte rädd för att visa hur jag mår. Men när jag gick på högstadiet gick jag igenom väldigt mycket vid en viss tid. Och jag var väldigt ledsen. Så ledsen att jag kanske inte kunde hålla uppe humöret hela tiden, jag kanske behövde gråta ut. Även om jag var i skolan. Och på grund av detta var det många av mina vänner som tog avstånd från mig. Inte mina äkta vänner dock. Men de som tog avstånd från mig på grund av att jag var ledsen är personer som jag idag lagt bakom mig. Personer som visat sig vara motsatsen till mig. De är svaga. De klarade inte av att ta tag i det jobbiga, oavsett om det handlade om en kompis eller till och med dom själva. Men i alla fall så JA, personer kanske har tolkat mig som en ledsen person. Men jag har gått igenom så jävla mycket under hela mitt liv. En del har jag tagit upp i bloggen, en del inte. Vänner som jag berättat för om allt detta, kanske till och med inte vet hela sanningen. Så därför blir jag jävligt förbannad när folk dömer en på det sättet. 
Att vara stark är inte att sätta på ett fejk leénde och gå till skolan även om man är ledsen. Att vara stark är att våga visa sina känslor utan att bry sig om vad andra tycker. Glöm aldrig det.

Nu säger inte jag att jag går runt och är ledsen hela tiden. För det är jag inte. Jag kan vara riktigt jävla lycklig jag också. Men vi har alla svackor i livet. Men det jag gör, till skillnad från andra är att jag tar tag i det. Jag gömmer det inte. Och det är precis det som gör mig stark.



tal (om min pappa)

Tänkte skriva upp ett tal som jag höll på svenskan för någon vecka sedan. Kanske inte världens bästa tal men ja.. Jag tänkte dela med mig av det eftersom det handlar om min pappa och många undrar mycket om honom och så i bloggen.

Varje barn föds till att ha två föräldrar. En mamma och en pappa. Det sägs att just "mor och son"-relationen och "far och dotter"-relationen skall vara extra speciella. Men det är dock inget jag har någon aning om. Anledningen till detta är att min pappa övergav mig när jag var cirka 3år gammal. Övergav är ett mycket starkt ord men det var precis vad han gjorde. Aldrig ett telefonsamtal, aldrig ett litet besök. Ingenting. Ingenting gav han mig. Och nu ska jag försöka dela med mig av mina känslor och åsikter om detta. Fast jag vet... att även om jag berättar i en timme eller i tre minuter så kommer ni aldrig kunna föreställa er hur det känns at bli övergiven av sin egen förälder.

Är det lagligt att förlåta en sådan pappa som jag har? Vet inte, men en sak vet jag, att jag redan haf förlåtit honom. Visst kan jag hata honom för det han har gjort. Men allt jag vill är bara att få lära känna honom. Om jag jag någonsin fick en chans att verkligen prata med honom så tänker jag verkligen inte stå och skälla ut honom och säga hur besviken jag är. Nej,nej, nej. Skulle hellre fråga vad hans favoritpålägg är. Mycket viktigare! För han vet redan vad han har gjort, han vet redan att jag är besviken och han vet redan vilken idiot han är. Dick vet inte jag vad han favorit pålägg är. Mitt är Perssons kalkonskinka, tunna bitar skall det vara, annars låter jag helst bli. Sådana små saker är viktigt för mig. För vilket barn vill inte veta vem sin förälder är? Ni kanske undrar hur jag kan vilja veta sådana saker om honom efter allt han har gjort. Men sanningen är ju den, att utan honom så skulle jag inte stå här idag. Vad han än gör, vad han än har gjort, och hur fruktansvärt mycket jag hatar det han har gjort, så kommer han alltid att vara min pappa. Jag kan hata honom för det han har gjort, men jag kan inte hata honom. Jag är inte mer än människa.

Ordet pappa, vad betyder det egentligen? Borde jag ens få kalla honom för det? Han har ju inte precis nått upp till något av de kraven en pappa skall göra! Han har inte funnits där för mig, han har inte sagt grattis till mig när jag fyllt år, han har inte kontrollerat mina pojkvänner från topp till tå, och han har inte ens kollat mig i ögonen och sagt att han älskar mig. Har du en pappa som säger att han älskar dig så vad glad för det. Ta vara på det. Jag kommer aldrig få höra det, hur mycket jag än önskar.
Anledningen till varför min pappa stack var för att han och min mamma inte kunde komma överrens. Dock är det ingen bra anledning till attt sluta träffa sina barn, tycker jag. Han lovade och sa att han skulle finnas där för mig. Men det gjorde han inte. Han stack och kom aldrig tillbaka.
Och det var inte bara min pappa jag förlorade, på köpet förlorade jag min halva släkt. Det finns en släkt därute som jag aldrig någonsin träffat, även fast vi bor i samma lilla stad. Ja kan ni fatta? Jag bor alltså fortfarande i samma stad som min pappa.
För inte så länge sedan så såg jag min pappa, och jag gick fram till honom. Efter tolv år gick JAG fram. Knappt så att jag kan tro det. Han såg väldigt chockad ut men vi bytte några ord med varandra. Bland annat så sa han att vi skulle träffas någon mer gång. Vilket aldrig hände. Men jag kommer aldrig glömma den dagen då jag för första gången träffade min pappa efter så många år.
Men dagar, månader och år går. Och jag vet inte hur länge jag ska behöva vänta fören min dröm går i uppfyllelse. Jag vill att min pappa ska ta intiativet och ta upp kontakten med mig. Det är inget som jag ska göra. Det var inte jag som valde att gå. Men om den dagen någonsin kommer är inte säkert. Hur som helst, ju längre tiden går detso mer börjar jag tappa hoppet. Hoppet om en relation till min pappa. Därför tycker jag tt ni borde vara extra tacksamma över eran pappa, och föräldrar över huvudtaget. Jag skulle göra vad som helst för att ha en vanlig far&dotter relation. Men jag vet inners inne att jag aldrig kommer få en pappa.

jag skrattar åt dig, pappa.

Jadu pappa.. eller vågar jag kalla dig så? Nej vi struntar nog i det. Den första bilden visar en kommentar som jag fick i december av dig. Den andra bilden visar en kommentar som jag fick för några dagar sedan, en kommentar som jag blev enormt upprörd över. En kommentar som jag trodde var från någon i min egna ålder. För det är oftast ungdomar som skriver anonymt, eftersom dom inte kan stå för det dom säger&tycker. Nämen titta, är det inte samma ip-adress? Jo visst är det de. Jag är inte helt jävla dum i huvudet, trodde du verkligen att jag inte skulle få reda på att det var du? En fågel viskade i mitt öra som antog att det var du. Men jag täntke " neej det måste vara någon i min egna ålder, varför skulle en fullfuxen man skriva anonymt?". Haha jag hade så fel. Du är visst inte så mogen du. Inte för att jag någonsinn trott det heller men jag trodde att du hade lite ryggrad i alla fall. Nu har du klart och tydligt visat att du inte har det i alla fall. Jag är inte särskilt förvånad. Du har inte direkt bevisat det motsatta på dom senaste 13åren.
Och vet du vad? Jag vet sanningen. Jag vet sanningen så jääävla väl. Vet du vad sanningen är? Det ska jag tala om för dig. Sanningen är att du är en fruktansvärt misslyckad man. Hoppas det svider. Du har haft så jävla många år, så jävla många chanser att göra något åt ditt livs största misstag. Har du tagit chansen? Nej. Och att kommentera anonymt som en jävla liten treåring gjorde inte saken bättre kan jag lova dig.
Men jag är inte sårad, jag är inte arg. Tvärt emot. Jag sitter och skrattar. Skrattar åt en fullfuxen man som är omognare än en 16årig tjej. Det får mig att må väldigt bra faktist. Så mycket du går miste om. Så mycket du inte vet om mig. Men jag kan lova dig att precis vid detta tillfälle så är jag jävligt stolt över mig själv. Stolt för att jag är så stark inom mig, stolt för att jag vågar stå för vad jag tycker och stolt för att jag vet att jag aldrig någonsin skulle kunna göra det du gjorde mot mig och min bror. Till mina framtida barn så ska jag vara det du aldrig var. En förälder.
Du kommer få leva med detta misstag i resten av ditt liv. Inget kan ändra ditt val. Du kan inte få det ogjort. Men jag, ja.. jag ska leva ett bra liv. Jag ska inte tänka på dig. Jag ska tänka på vilken underbar, smart, klok och fin tjej min pappa har förlorat. Stackars dig säger jag bara. Du kan ju höra av dig när du är på samma nivå som mig. Nej just det, du kommer aldrig nå dit.



Lycklig

jag har snart tappat hoppet.

Jag känner att jag måste få skriva av mig lite. Saker och ting händer, vilket får mig att tänka. Här om dagen så såg jag på facebook att min "farmor" har dött. En släkting som jag säkert inte träffat sedan jag var en liten baby. Detta fick jag reda på genom att se mina kusiners facebook-uppdateringar. Kusiner som jag egentligen inte vågar kalla kusiner. Vilket borde vara ganska förståligt om ni ser det från mitt perspektiv.

Mycket har förändrats på bara några år. Det hela började med att jag fick tag på min faster genom facebook, och därmed andra släktingar. Och vi har snackat och så på facebook, och nu vet jag i alla fall att jag har en släkt på min pappas sida också, jag vet vilka de är. Men om jag ser dom i verkligheten så flippar jag ut. Jag vågar inte säga hej. Jag vågar knapt kolla på personen. För det känns så sjukt konstigt. Släkt är något man ska ha från födsel till döden. Inte något som bara dyker upp en vacker dag i maj. Okej det kanske inte var just maj men ni fattar poängen. Ni är flera stycken, kom fram till mig och Adam. Låt inte oss ta första steget. Det är inte mer än rätt. Ni vet vilka vi är och har vetat hur länge som helst. Ni har haft chansen så länge. Jag och Adam vet knappt vilka alla ni är.
Så tillbaka till det där med min farmor. När jag såg det där fick jag en liten klump i min mage. Jag har sparat en del "grattis" kort från när jag var liten. Ett av dom var från min farmor, på min ett-årsdag. Jag kommer inte ihåg henne ett dugg, vet inte ens hennes namn, och vem vet hon kanske inte tyckte om mig? Haha. Jag har ingen aning. Men nånstans inom mig så har jag alltid haft ett litet hopp. Ett hopp om att jag skall få träffa denna släkt som jag förlorat som bebis. Och därav även min farmor. Men nu vet jag hundra procent säkert, att jag aldrig kommer få träffa henne. Jag tappade hoppet totalt. Mamma förstod inte alls varför jag var ledsen. Kan man sörga någon som man aldrig haft? Nej det kanske man inte kan. Och det var förmodligen inte därför jag var ledsen heller. Det som gjorde mig så jävla ledsen var att jag tappade hoppet. Jag menar, folk dör. Varje dag. Och vem vet, snart kanske det försvinner mer personer från min släkt som jag aldrig träffat? Nu vill jag inte låta alls för dyster men man vet ju aldrig vad som händer. En sak vet jag säkert, om min pappa skulle dö innan jag fått träffa honom så skulle jag vara så jävla ledsen. Även fast jag inte borde. Det var han som övergav mig och min bror, det är han som borde ta tag problemet och träffa oss. Men jag antar att det är mänskligt att känna som jag gör...

Och en till liten grej... Idag fick jag ett facebook meddelande från en okänd kvinna som jag ej vet vem det är. Men fick reda på att hon är mamma till ett par andra kusiner på min pappas sida. Hon skrev, precis som min faster gjort, att det vore jätte kul att träffas och blablabla. Hon nämnde också att jag borde ta en sväng förbi judon om jag var på lugnet för där skulle min kusin finnas. Ja, och vet du vem mer? Jo min HALVBROR! Nej tror inte jag tar svängarna förbi.

Jag är inte den människan som säger ifrån. Jag står oftast där med öppna armar och tar emot allting. Men nu måste jag sätta ner min fot. Jag klarar inte av folk som säger saker och lovar saker, utan att göra något åt det. Det var nästan tre år sedan som jag fick kontakt med min faster. Allt det hon skrev på facebook, att vi skulle träffas osv, har det hänt ? Nej. Självklart förstår jag att alla har ett liv, rutiner och vardagr osv. Men för fan lova inte något då.
Jag försöker inte döma någon här eller någonting. Jag tycker att den släkt jag fått kontakt med verkar hur underbara som helst, det gör jag verkligen! Men jag har blivit sviken av för många människor i mitt liv. Jag klarar inte hur mycket som helst.

För cirka ett år sedan så hade jag&min bror planerat att träffa våran pappa. Jag var på danslektion och under den tiden skulle våran pappa ringa till min bror Adam och säga om han hann träffas den dagen. Jag sprang till min telefon var femte minut den danslektionen. ... Han hörde aldrig av sig. Okej om han inte hade tid, men ring och säg det då i stället för att inte höra av sig alls. Sedan dess har han inte hört av sig.

Jag har snart inget hopp kvar. Om ni vill träffa mig, gör det då. Skriv inte bara massa saker och tro att det gör saken bättre. För jag kommer inte må bättre förren det faktist blir verklighet. För mycket snack, för lite verkstad. 
Jag vill inte bli besviken igen.



Ingen förälder i världen har rätten till att överge sitt barn.

älskar dig



Detta är bokstavligen min drog. Ni vet, sånt här raderar man inte. Aldrig. När jag är ledsen, kollar jag på det och blir glad. Osv. Men mest av allt så tänker jag på världens mest underbaraste person. Adrian jag älskar dig över hela mitt hjärta och jag kan inte tänka mig en värld utan dig. Du är den största och viktigaste delen av mig och du kommer alltid finnas i mitt hjärta. Inget kan komma ivägen för det. Glöm inte det.♥

you're dead to me


Asså ibland blir jag så jävla förbannad. Hur föräldrar kan frivilligt lämna sina BARN? Hur du kunde göra det?!
Det finns faktist folk som dör, som aldrig mer får träffa sina barn. Som skulle göra exakt vad som helst för att bara få krama om sitt barn igen. Men du.. Ja du går runt på denna planet men för mig så är du död. Du har inte visat att du vill vara levande i mitt liv. Skyll dig själv. Tycker bara att det är så in i helvete jävla respektlöst och patetiskt, och så jävla FEGT! Om du inte tänker ta din chans att göra något åt saken snart så kan vi lika gärna ge den till någon som behöver den och vill ha den. Åh jag önskar att jag kunde ge den chansen till världens bästa vän just nu. Låta hennes mamma få träffa henne igen. Låta dom kramas. För du och jag.. ja vi kommer inte kramas. För du är lika fegt som ett jävla barn. Så glöm inte, att du är död för mig. Du har alltid varit det, och kommer alltid vara om du inte visar fram fötterna snart. Oavsett vad som händer så kommer du aldrig bli den pappan som jag behövt. Lev med det resten av ditt liv.


patetiska lilla jag



Jag ser ganska glad ut va? Faktum är att jag precis gråtit floder. 
Så jävla drygt.
Att vara tjej.
Att ena stunden vara världens lyckligaste och andra stunden ligga och böla, ibland utan någon som helst anledning. Man kan liksom inte hjälpa det, man kan inte hindra det.
Jävla emos man är. Hela högen.
Sen är jag så förbaskat jävla trött på mitt självförtroende.
Det suger.
Jag har aldrig känt mig så ful, äcklig och värdelös på vet inte hur länge.
Mitt självförtroende har alltid varit lågt men seriöst om jag inte gör något åt det snart så sårar jag andra genom att vara patetiska lilla mig.
Jag överreagerar på ALLT, som att en smula ramlar ner på golvet och jag säger att det var en hel kaka. Okej dåligt exempel men ni fattar.
Varför håller jag på såhär? Fattar inte ens. Varför kan jag inte för en gångs skulle hitta nånting bra med mig själv?
Varför kan inte JAG få vara den tjejen som går där i korridoren med ett högt självförtroende?
Varför är JAG den som går  i korridoren och hittar fel på den tjejen i stället?
Seriöst, så jävla patetiskt.
Och jag menar inte ens något illa.
Det är mitt självförtroende som är källan bakom allt jag gör.
Måste jag behöva förändras för att jag ska börja tycka om mig själv?
Och du som en gång tyckt något illa om mig, sagt något bakom min rygg eller ja kommenterat något på denna blogg som du vet är ett känsligt område för mig.
Ja du är också en del av detta.
Finns tre vissa personer jag tänker på.
Ni har sjunkit i mina ögon något så rejält.
Men en sak vet jag, att i det stadiet är jag mycket bättre. Jag har en bra insida det vet jag.
Det är min utsida jag inte kan leva med.

För sent - novell skriven av MIG.

Okej nu tänkte jag dela med mig av en novell som jag skrivit i skolan för ett tag sedan. Har alltid älskat att skriva noveller men det betyder inte att jag är proffs på det bara för det.  Fick bra betyg på den i alla fall så jag antar att jag vågar dela med mig av den. Vill gärna höra kritik men var inte för dumma haha :-)


För sent.

Min mamma brukade alltid säga "det är aldrig för sent för någonting". Och jag, som var mycket liten då, trodde förstås på hennes kloka ord. Men sedan kom det en kväll som förändrade allt. Den kvällen då jag lärde mig att allt har en tidsgräns, att det alltid kommer en tid då det är "för sent". Det är nu 5 år sedan som det hände. Men när jag blundar och tänker efter, så minns jag det som igår. 

Det var en varm sommarkväll i Juni och det var tivoli på stan med både karuseller och konserter. Tivolit var varje år i början av sommaren så det var alltså en tradition att gå ner på stan just den kvällen. Fast jag var inte där... Jo självklart var jag där! I alla fall i början av kvällen. Om jag minns rätt så var det när mitt favorit band spelade som jag fick ett mobil samtal från min mamma. Jag hade svårt att höra hennes röst bland alla männsikor och musiken som dånade ut ur alla högtalare som stod tätt intill varandra bredvid scenen. Men det jag uppfattade var att jag skulle komma hem, genast. Hon sa ingen anledning till varför utan sa bara att det var viktigt. Visst blev jag förbannad över att hon precis förstört min kväll, men jag trängde mig igenom publiken och slängde mig iväg på cykeln i alla fall.

Tio minuter senare var jag hemma. Jag mötte min mamma i dörren, men det enda hon sa var "passa dina småsyskon jag är snart hemma igen". Det kanske låter förvirrande, och det var det också kan jag säga. Jag gjorde i alla fall som hon sa och det dröjde inte länge innan hon var tillbaka igen. Men hon var inte ensam, det hörde både jag och mina småsyskon. Man hörde skrik och smällar i hela huset. Jag visste på en gång att det var min mamma och min "låtsas pappa" som bråkade, igen. Att höra skrik och bråk hade blivit en vana för mig, så jag visste vad jag skulle göra. Eftersom jag ville beskydda mina småbröder så mycket som möjligt  så tog jag med dom in på mitt rum och låste dörren. Även om dom var för små för att förstå dom fula orden som hördes högljutt i hallen så ville jag ändå inte att dom skulle varken se eller höra vad som pågick i resten av huset. Jag satt där inne ett litet tag innan jag gick ut i hallen för att försöka lugna ner mina föräldrar. 

Även om jag bara var 11år så hatade jag bråk mer än allt annat och jag gjorde allt för att få allt att bli bra igen.
När jag kom ut till hallen såg jag Anders (som min låtsas pappa heter) stå och packa ihop sina grejer. Jag förstod att det var på allvar. Mamma satt ihopkrupen och alldeles söndergråten på golvet. Det var ingen idé för mig att hindra Anders eftersom han var väldigt stor av sig. Två meter lång och säkert två meter bred också. 
Så om jag ska erkänna så var jag ganska rädd för honom. Jag ville inte att han skulle bli arg på mig så i stället hjälpte jag honom att packa. 
Jag gav honom en kopp som jag hade gett honom i födelsedagspresent. På koppen stod det "världens bästa pappa" (fast han egentligen inte var min riktiga pappa). 
- Glöm inte bord den här, sa jag och sträckte fram koppen.
Han greppade tag i koppen och en halv sekund senare låg den i tusen bitar på golvet. Nu kunde jag inte längre hindra mina tårar. Dom vällde fram ur ögonen på mig och nu började jag även skrika. Vilket gjorde honom ännu mer förbannad så när mamma kom i hans väg så slängde han iväg henne så att hon slog i sitt huvud i golvet.
Jag kände mig bara mer och mer osynlig så jag sprang fort tillbaka till mitt rum.
Där inne hade mina bröder märkt oljudet från deras föräldrar så man såg att dom var rädda och dom grät. Att se mina bröder så rädda fick mig att gråta ännu mer. Nu var jag rädd.
Rädd för att jag inte kunde göra allt bra igen. Eller kunde jag det? Kunde jag gå ut till dom igen och lugna ner Anders? Var det bara jag som var feg som gömde mig därinne?
Oljudet blev bara högre och högre och mina bröder försökte att ta sig ut. Men jag höll för dörren för att hindra dom. Mitt hjärta slog bara fortare och fortare och jag kände hur jag greps av panik. Jag visste  inte vad jag skulle göra.
Till slut hörde jag en stor smäll. Jag orkade inte längre hålla för dörren. Jag släppte taget och mina bröder sprang ut. Jag sprang efter. Men även om jag sprang det snabbaste jag kunde så kändes det som att jag sprang i slow-motion. Det kändes som motvind och jag fick svårt att komma fram. Men när jag väl gjorde det... Så fick jag se min absolut största mardröm. 
Där låg hon. Svag, tyst och blodig runt ansiktet. Jag tittade i andra änden av rummet och får se Anders som grips av polisen som just stormat in (grannarna hade hört oljudet och larmat). Barnen skrek och det rusade in massor av poliser. Trots det kunde jag inte höra någonting eller se någonting. Allt blev bara suddigt och oklart. 
Det var då jag visste att det var för sent. Det var för sent för polisen att rusa in. Och det var för sent för mig att släppa taget om dörren. Allt var för sent. Det fanns nu ingen återvändo.
Det var för sent.

bättre pojkvän finns inte.

Du är mitt allt älskling.♥


ett år sedan jag tog steget




Ja detta är snart ett år sedan. Tiden har gått förbaskat jävla fort.
Det känns som igår. Som att det var igår då jag äntligen tog mod till mig för att presentera mig. Jag kommer ihåg allt. Hur snabbt mitt hjärta slog, hur mycket jag tvekade, hur min röst stammade, hur snabbt jag föll ihop efterråt.

Jag hade sett min pappa flera gånger uppe på Lugnet. Det började faktist med att jag hade handbollsträning och jag såg att min kusin (som var där och tittade på hans flickvän) hälsade på en man som jag tyckte liknade min pappa något så grymt mycket. Efter att mannen gått därifrån blev jag tvungen att fråga min kusins flickvän om hon visste vem det var. Och självklart, det var min kusins morbror. Alltså min pappa. Jag bara sprang därifrån, men visste inte vart jag skulle. Jag bara grinade och jag visste inte ens varför. Det var första gången på 13 år som jag var 100% säker på att jag äntligen hade sett min riktiga pappa. 

Jag såg honom igen, nästan varje vecka under samma tid. Men jag vågade inte gå fram till honom. Mina vänner sa till mig att jag skulle göra det, jag ville det, men något hindrade mig. Jag var feg. Och rädd. Rädd för att han inte ville se mig, rädd för att han inte ville prata med mig, rädd för att han inte ville ha med mig att göra.
Men jag visste innerst inne, att jag skulle ångra mig om jag aldrig gick fram.
Så en måndag då gjorde jag det. Jag såg honom när han var på väg ut ur sporthallen med sin son (yepp, min så kallade lillebror som jag aldrig träffat). Jag sprang efter honom och såg hur han var på väg till sin bil.
Jag tvekade, stannade, och var på väg tillbaka in i sporthallen igen. Men min kompis hindrade mig och övertygade mig än en gång att jag skulle göra det här. Så jag ropade på hans namn precis innan han skulle stänga bildörren.

Han ryckte till och klev ut ur bilen. Jag gick lite närmare och berättade att jag var Adelina, hans dotter
Han såg så chockad ut att jag fick lov att le både inom mig och utombords. Jag minns hur hela världen runt omkring mig bara försvann. Jag kunde bara fokusera på vad han sa, hur han såg ut och sådant. Efter att han berättat hur chockad han var så lyckades han få till några artighetsfraser och frågade hur jag mådde, vart jag bodde och om jag var på Lugnet ofta osv. 
Konversationen blev inte lång men jag fick med mig hans nummer i alla fall och han sa att vi skulle ses någon dag. Medans han skrev upp sitt nummer på ett papper som jag hade med mig så kikade jag in i bilen där jag såg den lilla pojken sitta samtidigt som han kollade på mig noggrant. Han undrade säkert vem jag var. Eller visste han kanske det? Förmodligen inte. Tanken slog mig att det kunde vara min lillebror så jag log förstås till honom också. Man får ju liksom ingen andra chans till ett första intryck.

Den där "träffen" som min pappa nämnde inträffade förstås aldrig, men det är en annan historia.
Efter att han hade åkt så rusade jag tillbaka men kom inte längre än utanför ingången till lugnet. Jag föll ihop på backen och började grina. Som tur var kom mina lagkamrater just då och fångade upp mig. 
Minns det som igår. Minns paniken, minns hur jag skakade. 
Jag minns hur jävla stolt jag var över mig själv.

Efter cirka 13år pappa, då gick JAG fram till DIG.

NOONE IS PERFECT, BUT THE PERFECT IS YOU.

Jag vet inte riktigt varför eller vad jag är på väg att skriva. Men jag känner att jag behöver det. Jag är kär, så förbannat jävla kär. I en kille som jag aldrig vill förlora. Det är liksom så speciellt. Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär, men det blev det. Och jag är evigt tacksam för det.  För den här killen kan få mig att må så bra! Jag kan sitta och gråta glädjetårar bara för att jag är så lycklig som har honom. Vilket jag gör nu. För tro mig, inte vem som helst skulle stå ut med mig. Jag har ett visst beteende som ibland har lett till att jag skrämt iväg en och annan kille. Men denna kille blir inte skrämd, i alla fall vad jag vet, men om han blir det så stannar han ändå kvar. Och kämpar, för mig. Och det är grymt starkt av honom! För ibland kan knappt jag stå ut med mig själv. Jag kan göra så stora misstag, bli så fruktansvärt sur för ingenting, och vara allmänt jävla dryg. Visst försöker jag att ändra mig, men jag är inget annat än människa. Jag har mina dåliga sidor jag med. Men den som älskar mig ska gilla alla mina sidor. Och leva med dom, för ingen är perfekt. Verkligen ingen. Men Han är bra nära kan jag säga.
Jag älskar han inte bara för att han är så tålmodig, jag älskar han för att han är sig själv. Han försöker inte vara som någon annan. Han är inte ute och festar som andra patetiska killar. Han röker inte, som andra gör för att det  ”ser coolt ut”. Han vågar stå emot och det är just det som gör han speciell. Och jag kanske är dålig på att säga det, men det är precis så jag känner innerst inne.
Det finns ingen som jag passar så bra med som jag gör med honom. Det finns heller ingen annan jag vill vara med. För när jag känner mig förkrossad, ledsen eller vad det nu kan vara, så kan han alltid få mig på bra humör. Han behöver inte ens säga något. Att bara få ett leende av honom eller en kram,puss, att han håller mig i handen, just det, kan göra min dag. Det är dom småsakerna, som räknas.
Visst är inte varje dag enkel. Vissa dagar är förjävliga. Men vi löser det alltid. För när saker och ting inte är bra emellan oss, så är ingenting annat bra heller. Så alla borde veta, han borde veta, att jag gör vad som helst för att få vara med honom för evigt. Jag blir bara mer och mer kär för varje dag som går. Och så har jag aldrig känt förut. Och han ska även veta, att jag kommer alltid finnas där. Vad som än händer. Även om han gjort nåt dumt, något som jag inte vill höra, så finns jag fortfarande där. Kommer alltid göra. Han kommer alltid kunna vända sig till mig. Och berätta allt. För jag vet att han är den första personen jag kommer gå till om jag är ledsen. För jag känner mig trygg i hans närhet. Det är därför jag älskar dig Adrian Rasaie. <3



livet är så mycket mer

Livet är så mycket mer. Så mycket mer än vad man tror. Så mycket mer än vad man begär. Så mycket mer än vad man förväntat sig. På något sätt så kommer vi aldrig förstå. Vad livet vill med oss, vad poängen är. Hur livet kan vara så fruktansvärt ibland och att det kan ändra sig när som helst. Bara sådär. Så kan allt förändras. Men mycket av detta har en början någonstans. Någons val. Så handlar livet bara om val? Måste man hela tiden tänka sig för innan man gör något? Kan man inte bara leva? Folk säger hela tiden att man måste göra rätt beslut så att man inte ångrar sig sedan. Men vad man än tar för beslut så kommer man aldrig få reda på om det var rätt eller fel. För du kommer inte att få uppleva båda delarna. För du valde en av dom. Så varför spendera sitt liv på att "välja rätt väg" och "ta rätt beslut"? När man egentligen bara kan gå efter sin magkänsla och följa sitt hjärta. För vad du än väljer, vart du än kommer i livet, så spelar det ingen roll vad du valde. För det finns inget som säger att det bara finns en väg som är den rätta, och den andra är fel. Varje väg har hinder. Det gäller bara att komma förbi dom. Och om man tror att man valde fel väg. Den vägen med flest hinder. Så sluta inte tro på att det kan ändras. För till slut finns det inga fler hinder. Då blir vägen rak. Vilket du kanske inte hade anat. Somsagt, livet är så mycket mer än vad man tror. Det blir aldrig som man förväntat sig. Så lägg inte ner för mycket tid till att tänka.
Börja leva i stället.

 

 


 


It's so very cold outside, like the way I'm feeling inside

I have your arms around me
Warm like fire
But when I open my eyes......
Your gone.


jag kommer alltid älska dig, vad som än händer.



Jag kan säga att detta gjorde min dag. Jag har verkligen världens bästa storebror.
Det spelar ingen roll vad han kan göra för dumt, hur taskig han ibland kan vara, han har alltid varit min bror och kommer alltid att vara. Inget kan ändra på det. Han är världens bästa bror.
Och jag vet, jag har två småbröder och dom är helt underbara dom också. Men jag och Adam har ett band mellan oss som jag inte har med mina småbröder. För jag och Adam har gått igenom så mycket tillsammans och eftersom vi nästan är i samma ålder så har det alltid varit Han&Jag liksom. Det finns ingen människa som jag ser upp till lika mycket som jag gör till Adam. Utan honom skulle jag inte överleva. ♥


pappa, väx upp.

Tänkte skriva av mig lite angående min pappa. För er som inte vet så lever jag utan min pappa och har gjort sedan jag var liten bebis, hans val dock. För att få reda på varför och så vidare så kan ni läsar HÄR.


Nu finns det väl ingen fortstättning på den historien eftersom det inte hänt så mycket sen dess men jag tänkte skriva lite mer om mina tankar och känslor. Dom måste ju komma ut på något sätt.
Hela den här situationen att inte leva med sin pappa är rent ut sagt bara jävligt konstig. Har alltid varit, och kommer alltid vara. Jag menar, jag kommer ihåg när jag var liten och alla andra hade mammor och pappor, förutom jag. Jag hade mamma, och "mammas sambo". Japp det var så det hette, mammas sambo, inte låtsas pappa, eller liknande. Hade jag ingen riktigt pappa nej då fan skulle jag inte ha någon låtsas pappa heller. Även fast mina småbrorsors pappa var som en pappa för mig i några år så kunde jag aldrig kalla han för pappa. Och jag vet att jag aldrig kommer kunna kalla mammas nya sambo för pappa heller. Jag skulle aldrig kunna kalla någon för pappa. Jag är dotter till en person och det är min mamma. Min riktiga pappa förlorade den chansen för länge sen.

Och det är lite annat konstigt med det hela också... Det här med att prata med kompisar om min pappa. Speciellt kompisar som inte ens har skillda föräldrar. För hur mycket dom än försöker att förstå, så finns det ingen chans i världen att dom förstår smärtan och tankarna som jag går och bär på varenda jävla dag. Jag känner inte ens min pappa! Ordet pappa, vad betyder det egentligen? Borde det ens vara lagligt att få kalla han det? Han har ju inte precis nått upp till något av de kraven en pappa ska göra! Han har inte funnits där för mig, han har inte sagt grattis till mig när jag fyllt år, han har inte kontrollerat mina pojkvänner från topp till tå, och han har inte ens kollat mig i ögonen och sagt att han älskar mig! Har du en pappa som säger att han älskar dig, så var glad över det. Jag kommer aldrig få höra det, hur mycket jag än önskar. 

Inte nog med det... Att jag inte ens kan sitta på facebook och kolla utan att bli påmind av vilken idiot jag har som pappa. I spalten till höger kommer det upp sidor som facebook vill att jag ska gilla "jag har världens bästa pappa" si och så många vänner gillar detta, gilla du också! FAN HELLER! Vart är ogilla knappen, var är sidan "jag har världens sämsta pappa" VART ÄR DEN?? Nej just det, den fanns inte. Får väl ta och skapa den själv.

Är det lagligt att förlåta en sådan pappa som jag har? Vet inte, men en sak vet jag, att jag redan har förlåtit han. Visst kan jag hata han för det han gjort. Men guuud allt jag vill är bara att få lära känna han! Om jag någonsinn får en chans att verkligen prata med honom så tänker jag verkligen inte stå och skälla ut honom och säga hur besviken jag är! Nej,nej,nej. Skulle hellre fråga han vad hans favoritpålägg är. Mycket viktigare! För han vet redan vad han gjort, han vet redan att jag är besviken och han vet redan vilken idiot han är! Dock vet jag inte vad hans favoritpålägg är. Mitt är rökt kalkonskinka i tunna skivor, pärssons märke ska det vara. Annars låter jag helst bli.



Så nu har jag avreagerat mig lite. Inte första gången, heller inte sista. Men seriöst hur många gånger ska jag skriva sånt här? Hur lång tid ska det ta innan jag träffar dig? Hur lång tid ska det ta innan du växer upp? Snälla...jag har världens sämsta tålamod och ändå har jag hållt ut i 13år.




skolarbete från 8an - våld i hemmet

Här om dagen när jag städade så sorterade jag igenom massa papper och hittade bland annat ett skolarbete från åttan. Vi hade fått välja ett ämne som vi ville skriva om och mitt var om våld i hemmet. Läste igenom dessa blad och jag är fortfarande stolt över vad jag skrev. Så tänkte dela med mig av det. Säg gärna vad ni tycker, jag somsagt älskar att skriva och det är något jag vill fortsätta med i framtiden.

Våld i hemmet.
Många blir utsatta för våld i hemmet, men väldigt få vet om det. Familjevåld är ett brott och kränker mot dom mänskliga rättigheterna. Kvinnor blir oftast utsatt för familjevåld men även gamla människor, barn och till och med män kan bli utsatta för det. Våld upprepas och blir grymmare om man inte i tid ingriper i situationen.
Begräppet "barn som far illa" är revelant att använda om barn som växer upp där mamman misshandlas av sin man. Barnmisshandel är när ett barn blir utsatt av en vuxen för fysisk eller psykisk våld, sexuella övergrepp eller kränkningar. Barn som ser våld i hemmet får otäcka minnen av personer och händelser som aldrig försvinner.
Barn som ser eller blir utsatt för våld i hemmet behöver få prata om det som har hänt. Men det brukar vara väldigt svårt och oftast flyr dom ifrån ämnet.
Att se någon slå eller bli slagen ger otäcka minnen för livet. Tyvärr har barn ovanan att ta efter beteéndet från sin förälder och då kan det sluta med att den gör likadant i vuxen situation. Och det är också en av anledningarna till varför det är så viktigt som barn, att prata om vad som hänt. Så att barnet inte tar efter. Barn gör som man gör, inte som man säger.
Och det gäller även kränkningar, barn tar efter mer än vad man tror.

Om man är ett barn och upplever våld i hemmet kan det vara svårt att själv gå till en psykolog och prata. I stället kan man gå till en annan vuxen som man litar på. Huvudsaken är att man får prata ut.
Om våld har uppstått i ett hem så får man inte glömma att en anmälan kan göras av vem som helst som märkt problemet. Om det blir rättegång mellan ett par föräldrar där kvinnan blivit misshandlad av sin man, så får man inte glömma att även barnet kan vittna. Oftast så har dom svar på mer än vad dom blir frågad om.
Nu kan barn och unga som upplevt/upplever våld i hemmet få ekonomiskt erstättning och särskilt stöd från socialtjänsten. Den som ser en förälder bli slagen ses alltså som ett offer och kan få något som kallas brottskadeersättning.
Om våld uppstår i en familj så blir alla utsatta för det. Även om det inte är fysiskt så blir alla psykiskt utsatta.



Bild från google



Kom ihåg att denna text skrev jag i åttan och det var till ett skolarbete. Men kom också ihåg att all denna information i texten är sann. Det är alltså riktigt information. Uppskattar kritik.
Har du några frågor är det bara att kommentera eller maila till adelinanorstrom.blogg@hotmail.com


vem är det jag egentligen saknar?

Det kommer aldrig en dag då jag inte saknar dig.



Tidigare inlägg
RSS 2.0