Jag fick en ledig liten stund nu och tänkte passa på att berätta om min pappa! Brukar få väldigt mycket frågor om honom både i verkligheten och här på bloggen. Så nu tänkte jag berätta. Och då berättar jag från min synvinkel, eftersom att jag inte har 100% koll på vad som egentligen hände när jag var liten.

---

För er som känner mig vet då att jag inte lever med min pappa. Och även om man känner mig så vet man inte hela sanningen. Knappt så att jag gör det. Men nu tänkte jag berätta lite. Dels för att ni ska förstå bättre och slippa fråga och dels för att det känns bättre för mig att bara skriva av mig allt. Jag och min storebror har samma pappa. Hans namn är Peter och han bor i samma stad som mig. Men Peter har aldrig varit som en riktig pappa för mig och min bror. Där av anledningen till varför jag väljer att skriva hans namn i stället för pappa. I alla fall. Anledningen till varför jag och Adam inte lever med våran pappa har jag inget bra svar på. Har fått höra många olika historier men den som jag tycker verkar mest rimlig tänkte jag nu berätta. 
När min storebror föddes så fanns Peter fortfarande kvar med mamma. Som en lycklig liten familj. Och mamma har berättat hur glad han var över att ha fått en son. Sedan kom jag och då stack han. Haha nej där tog jag i! Så var det inte. Han var glad över att ha fått en dotter också. Och mamma har berättat hur mycket han älskade mig och Adam. Men då kan man ju undra varför han stack? Krångel mellan han och mamma kan jag tippa på. Dom kunde väl helt enkelt inte komma överrens. Plus att min pappa hade hittat en ny. Han sa att han skulle finnas där för mig och Adam, han lovade det. Men inte fan gjorde han det. Han stack. Och kom aldrig tillbaka. Då var jag tre år, om jag minns rätt. Alltså inte gammal alls. Min storebror var dock några år äldre. Han minns våran pappa, han har minnerna kvar. Men det har inte jag. Jag minns absolut ingenting. I alla fall. Min mormor, min mammas kompisar, min pappas syster, väldigt många, försökte få Peter att verkligen tänka över, och finnas där för mig och Adam även fast han inte kunde sammarbeta så bra med Mamma. Men det räckte inte. Det var som att han klippte av alla band emellan oss. Han fick en ny familj. Två nya barn. En dotter och en son. Några år yngre än mig och Adam. Jag förlorade inte bara min pappa. Hela den släkt som jag hade på hans sida. Faster, kusiner, farmor, mm. Det finns släkt därute som jag aldrig någonsinn träffat, även fast vi bor i samma lilla stad. Ja kan ni fatta? Jag bor alltså fortfarande i samma stad som min pappa.

Under hela min uppväxt så tänkte jag inte så mycket på min pappa. Jag visste att jag hade två syskon som jag aldrig hade träffat. Men eftersom jag inte mindes min pappa så tänkte jag inte på honom. Fast längtan efter honom fanns där. Hela tiden. Men det var som att jag gömde den. Det gjorde för ont att tänka på det.
Det är förns nu som jag verkligen börjat tänkta på honom. Men faktum är det att jag inte är arg på honom för vad han gjort. Jag har redan förlåtit honom. Allt jag vill är bara att få lära känna honom. Jag vill att han ska få lära känna sin dotter. Det är allt jag vill. Jag vill veta hur han är, vad han gillar, vad han ogillar, hur han beteér sig, hur han skrattar, jag vill se om det finns några likheter mellan oss.
Och för cirka ett halvår sen så fick jag kontakt med min faster Ylva på facebook. Jag pratade mycket med henne mellan meddelanden och det kändes skönt att få höra hur saker och ting låg till. Att det faktist fanns en stor släkt därute, som kanske till och med längtade efter mig. För jag trodde att min släkt hatade mig på något sätt, det kändes som att jag inte hörde till liksom. Jag kände mig inte välkommen. Men efter att ha skrivit med Ylva så känner jag mig både välkommen och trygg. Jag längtar efter att få träffa henne och hennes familj, mina kusiner, längtar varje dag.

Och det är tack vare Ylva som jag faktist fick chansen ett prata med min pappa i verkligheten. Det var nämligen så att jag hade sett honom uppe på lugnet (ett träningscenter). Men jag var inte säker på att det verkligen var han. Så när jag kom hem så mailade jag Ylva och berättade. Och hon garanterade om att det var han, eftersom han var där varje vecka och lämnade sin son på träning. Så några veckor senare såg jag honom där igen. Och jag gick fram. Efter tolv år , så gick JAG fram. Knappt så att jag kan tro på det. Jag gick fram till honom, berättade vem jag var och att jag sett honom tidigare. Han stod där och nästan flämtade efter andan och fick knappt fram ett ljud. Jag såg att han var i chocktillsånd. Och då började jag darra och kände att jag när som helst skulle svimma. Då fick han i alla fall fram några fraser. Han undrade hur det var med mig, om jag var på lugnet ofta, vad jag tränade, vart jag bodde nu och massa sådant. Sedan gav han mig sitt nummer och åkte hem. Jag sprang därifrån iväg till mina kompisar som snabbt fångade upp mig eftersom jag fall ihop till marken. Jag började gråta som bara den och hela min kropp skakade. Jag hade aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Jag hade aldrig varit så lycklig som jag var då. Jag hade sett min pappa, jag hade pratat med min pappa. Min pappa hade sett mig, han hade pratat med mig. Och jag kommer aldrig glömma hur han såg ut när han försökte få bort sin nervositet. Han skrattade bort den. Och att få se min pappa skratta, gjorde mig varm och glad inombords. Jag ler varenda gång jag tänker på det.

Sedan dess har vi skickat några få sms till varandra. Sagt god jul och gott nytt år, och sagt att vi ska försöka träffas. Men jag vill inte hoppas för mycket. För jag vill inte bli sviken. Och jag vill heller inte pressa han för mycket. Jag har gjort mitt nu. Nu får det ta sin tid. Men jag längtar, varje dag, efter min Pappa.♥